Det är 28 grader varmt när jag möter Leif ”Minuten” Gustavsson inne på Stadsparksvallen. Vi sätter oss i speakerbåset där vi har utsikt över Vallens perfekt gröna gräs och där Vättern skymtar mellan läktarsektionerna. ”Vi har Sveriges vackraste arena”, konstaterar Leffe med ett leende.
Först av allt, ditt smeknamn Minuten. Var kommer det ifrån?
- Jag är ju uppväxt i Grimslöv utanför Växjö, men av en slump fick jag jobb på Sparbanken i Jönköping i oktober 1977. Då fick jag till uppgift att introducera den nya uttagsautomaten som hette Minuten, som för övrigt var grön och vit. Jönköping var först i Sverige med den tjänsten, tidigare hade man handlat med checkar så det här var revolutionerande.
- Min uppgift var att förse alla lönekunder med ett minutenkort. Jag hade en egen disk på banken och där stod jag i grönvit tröja med Minuten på. Och så kom smeknamnet till.
Egentligen var jag bara anställd i sex månader för Minuten-projektet, men det förvandlades till en 40 årig anställning på banken. Jag tackade för mig 2017 vid 61 års ålder då jag kunde ta del av avtalspension.
- Så jag har varit pensionär sedan dess och då behöver man ju fördriva tiden och det gör jag bland annat med Södra.
När började du engagera dig i klubben?
- Det var under 1983. Jag var faktiskt sekunder ifrån att bli kassör i IK Tord, som var arga konkurrenter till Södra på den tiden. Vår personalchef på banken var med i Tord och när deras kassör behövdes bytas ut fick jag frågan om att ta över. Men då var det ett antal Södraiter som talade mig till rätta. Bland annat Jan-Erik Persson (Nina Persson i Cardigans pappa), som också var chef i banken, som övertalade mig att bli Södrait istället.
- Sen började jag hjälpa till på Södras kansli med bokföring. Året därpå kom jag in i styrelsen. Jag var kassör mellan 1984 och 92. Det var samma problem då som det är idag med ekonomi och likviditet. 1981 var vi väldigt nära att gå i konkurs, men det löste sig då i stort sett alla leverantörer skrev av 75 % av J-Södras skulder.
Var det under den perioden som du blev Södrait på riktigt?
- Ja, det stämmer. Det var en väldig rolig tid, speciellt 1984 – klang- och jubelåret - då Jönköping firade 700 år. Man gjorde en satsning i Södra och köpte bland annat in lite nya spelare. Vi låg i trean då, som vi vann, och sen fick vi kvala för att gå upp till tvåan. Vi blev lottade mot Karlskrona som skulle vara mycket bättre än oss, sa alla. Men vi vann den första matchen hemma med 6-0 och 4-0 borta.
- Den kvalvinsten är ett otroligt starkt minne, det var bland det roligaste jag varit med om. Kanske till och med roligare än när vi gick upp i allsvenskan.
- Men vi hade ett för svagt lag för tvåan så vi åkte ner igen.
Var det tufft att vara Södrait under åren som följde?
- Ja det var det. Hur man överlevde 90-talet vet jag knappt. Det blev sämre och sämre. Vi ramlade ner i fyran och ska vi vara riktigt ärliga var det division fem till och med. Vi mötte Ekhagen, Örserum – det var mörka år.
- Jag gick ur styrelsen 92, men jag kunde inte släppa Södra helt - fotboll har ju alltid varit det största intresset. Så jag höll mig kvar.
- Under 90-talet var vi väldigt nära att gå ihop med en annan klubb från Jönköping, Råslätt SK, mycket av ekonomiska skäl. Råslätt skulle byta namn till FC Jönköping och då fanns en förfrågan om vi skulle göra en fusion med klubbarna. 1991 röstade vi i styrelsen och det slutade 4-3. Jag var en av de fyra som röstade för att Södra skulle vara en egen klubb.
På bilden nedan är de fyra som röstade för att Södra skulle vara en egen förening. Från vänster: Leif Gustavsson, Ulf Lantz, Kenneth Wennblom och Uno Karlsson.
